|
Om praktiken
Om förhållandet mellan kunskap
och praktik, mellan vetande och handling
Juli 1937
[Det fanns tidigare i vårt parti
ett antal kamrater, som var dogmatiker och länge förkastade
den kinesiska revolutionens erfarenheter. De förnekade sanningen
att "marxismen är ingen dogm utan en vägledning till
handling" och försökte överväldiga folk med
ur sitt sammanhang lösryckta ord och fraser ur marxistiska verk.
Det fanns också ett antal andra kamrater, som var empirister och
under en lång period begränsade sig till sin egen fragmentariska
erfarenhet, inte insåg teorins betydelse för den revolutionära
praktiken och inte heller betraktade revolutionen som en helhet utan
arbetade i blindo ehuru med stor flit. De felaktiga idéer som
dessa två typer av kamrater och särskilt dogmatikerna hyste,
tillfogade den kinesiska revolutionen väldiga förluster under
åren 1931-34, och ändå kunde dogmatikerna, som förklädde
sig till marxister, förvirra ett stort antal kamrater. "Om
praktiken" skrevs för att från den marxistiska kunskapsteorins
ståndpunkt blottlägga dogmatismens och empirismens, särskilt
dogmatismens, subjektivistiska misstag i partiet. Den fick titeln "Om
praktiken" därför att dess huvudvikt var lagd på
att avslöja det dogmatiska slag av subjektivism, som förringar
praktiken. De idéer som återfinns i denna essä framfördes
av kamrat Mao Tse-tung i en föreläsning vid den Antijapanska
militära och politiska högskolan i Yenan.]
Före Marx undersökte materialismen kunskapsproblemet
oberoende av människans egenskap av samhällsvarelse och av
hennes historiska utveckling och var därför ur stånd
att förstå kunskapens beroende av den samhälleliga praktiken,
dvs kunskapens beroende av produktionen och klasskampen.
Marxisterna betraktar framför allt människans
produktiva verksamhet som hennes mest grundläggande praktiska verksamhet,
den som är bestämmande för all hennes övriga verksamhet.
Människans kunskap beror huvudsakligen av hennes verksamhet i den
materiella produktionen genom vilken hon småningom kommer att
förstå naturens företeelser, egenskaper och lagar och
förhållandet mellan sig själv och naturen. Genom sin
produktiva verksamhet kommer hon också småningom att i varierande
grad förstå vissa förhållanden som råder
människa och människa emellan. Ingen del av denna kunskap
kan förvärvas avskilt från den produktiva verksamheten.
I ett klasslöst samhälle deltar varje person såsom samhällsmedlem
i gemensamma ansträngningar tillsammans med de övriga medlemmarna,
träder i bestämda produktionsförhållanden till
dem och producerar för att fylla människornas materiella behov.
I alla klassamhällen träder medlemmarna av de olika samhällsklasserna
också på skilda sätt i bestämda produktionsförhållanden
och sysslar med produktion för att fylla sina materiella behov.
Detta är den ursprungliga källa ur vilken den mänskliga
kunskapen utvecklas.
Människans samhälleliga praktik är inte
begränsad till verksamhet i produktionen utan antar många
andra former - klasskamp, politisk verksamhet, vetenskaplig och konstnärlig
verksamhet; kort sagt, i egenskap av samhällsvarelse deltar människan
i samhällets praktiska liv på alla områden. Sålunda
kommer människan att i varierande grad känna de olika förhållandena
människor emellan icke blott genom sitt materiella liv utan också
genom sitt politiska och kulturella liv (vilka bägge är intimt
förenade med det materiella livet). Av dessa andra typer av samhällelig
praktik utövar särskilt klasskampen i alla dess olika former
ett djupgående inflytande på den mänskliga kunskapens
utveckling. I klassamhället lever en var såsom medlem av
en särskild klass, och varje slag av tänkande är utan
undantag stämplat med en klass' märke.
Marxisterna anser att den produktiva verksamheten i
ett mänskligt samhälle utvecklas steg för steg från
en lägre till en högre nivå och att följaktligen
också den mänskliga kunskapen, såväl om naturen
som om samhället, utvecklas steg för steg från en lägre
till en högre nivå, dvs från grundare till djupare,
från ensidig till mångsidig. Under en mycket lång
period i historien var människornas förståelse av samhällets
historia nödvändigtvis begränsad och ensidig, för
det första därför att de exploaterande klassernas fördomar
alltid vanställde historien, och för det andra därför
att produktionens ringa omfattning begränsade människornas
syn. Det var inte förrän det moderna proletariatet uppstod
tillsammans med väldiga produktionskrafter (storindustri) som människan
var i stånd att vinna en omfattande historisk insikt i samhällets
utveckling och förvandla denna kunskap till en vetenskap, den marxistiska
vetenskapen.
Marxister anser att människans samhälleliga
praktik är det enda kriteriet på sanningen i hennes kunskap
om yttervärlden. Vad som verkligen händer är att människans
kunskap bekräftas endast då hon under den samhälleliga
praktikens förlopp (i den materiella produktionen, klasskampen
eller det vetenskapliga experimentet) uppnår de förväntade
resultaten. Om en människa önskar ha framgång i sitt
arbete, det vill säga uppnå de förväntade resultaten,
måste hon bringa sina idéer i överensstämmelse
med den objektiva yttre världens lagar; överensstämmer
de inte med dessa, kommer hon att misslyckas i sin praktik. Efter misslyckandet
drar hon sina lärdomar därav, korrigerar sina idéer
för att få dem i överensstämmelse med yttervärldens
lagar och kan på detta sätt vända misslyckandet till
framgång. Detta är vad som avses i ordstäven "misslyckandet
är framgångens moder" och "den som faller i en
grop vinner i vett". Den dialektisk-materialistiska kunskapsteorin
sätter praktiken i främsta rummet, anser att den mänskliga
kunskapen på intet sätt kan skiljas från praktiken
och vänder sig emot alla felaktiga teorier, som förnekar praktikens
vikt eller avskiljer kunskapen från praktiken. Följaktligen
sade Lenin: "Praktik står över (teoretisk) kunskap,
ty dess värde ligger inte blott i dess allmängiltighet utan
också i att den är en omedelbar verklighet".[1]
Den marxistiska filosofin, den dialektiska materialismen, har två
framträdande kännemärken. Det ena är dess klasskaraktär:
den medger öppet att den dialektiska materialismen står i
proletariatets tjänst. Den andra är dess inriktning på
praktiken: den betonar teorins avhängighet av praktiken, framhåller
att teorin är grundad på praktiken och i sin tur tjänar
praktiken. Sanningshalten i varje kunskap eller teori bestämmes
inte av subjektiva känslor, utan av objektiva resultat i samhällelig
praktik. Endast samhällelig praktik kan vara ett kriterium på
sanningen. Praktiken är den främsta och grundläggande
utgångspunkten i den dialektisk-materialistiska kunskapsteorin.[2]
Men hur uppstår då den mänskliga kunskapen
ur praktiken och hur tjänar den i sin tur praktiken? Detta blir
klart om vi betraktar den process varigenom kunskap utvecklas.
Under sin praktik ser människan att börja
med endast tingen så som de ter sig, deras skilda sidor och yttre
förhållanden. Tag till exempel några människor
utifrån som kommer på studiebesök till Yenan. Under
de första dagarna ser de dess topografi, gator och hus; de träffar
en mängd människor, deltar i banketter, kvällssammankomster
och massmöten, lyssnar till tal av skilda slag och läser olika
dokument. Allt detta är tingens företeelser, deras skilda
sidor och yttre förhållanden. Detta är det förnimmande
stadiet i vetandets utveckling, sinnesförnimmelsernas och intryckens
stadium. Det vill säga, alla dessa särskilda ting i Yenan
påverkar sinnesorganen hos studiegruppens medlemmar, uppväcker
sinnesförnimmelser och ger i deras hjärnor upphov till många
intryck jämte en ungefärlig bild av de yttre förhållandena
mellan dessa intryck; detta är vetandets första stadium. I
detta stadium kan människan ännu inte bilda djupgående
begrepp eller dra logiska slutsatser.
Allt efter som den samhälleliga praktiken fortsätter,
upprepas under människans praktik många gånger de saker
som ger upphov till hennes sinnesförnimmelser och intryck; därefter
äger en plötslig förändring (ett språng) rum
i hjärnan under kunskapsprocessen och begrepp bildas. Begreppen
är inte längre tingen så som de ter sig, deras skilda
sidor och yttre förhållanden; de omfattar tingens väsen,
helhet och inre förhållanden. Mellan begrepp och sinnesförnimmelser
består icke blott en kvantitativ utan också en kvalitativ
skillnad. Då människan går vidare är hon i stånd
att medels bedömning och slutledning dra logiska slutsatser. Uttrycket
i San Kuo Yen Yi,[3]
"rynka pannan och du kommer på en krigslist", eller,
som det heter till vardags, "låt mig tänka över
saken", hänför sig till människans användning
av begrepp i hjärnan för att bilda omdömen och slutledningar.
Detta är det andra stadiet i kunskapsprocessen. När medlemmarna
i studiegruppen har samlat olika data och dessutom "tänkt
över dessa", är de i stånd att komma till omdömet
att "kommunistiska partiets politik för nationell enhetsfront
mot Japan är genomgripande, ärlig och uppriktig". Efter
detta omdöme kan de, om också de uppriktigt önskar enhet
för att rädda nationen, gå ytterligare ett steg och
dra följande slutsats: "Den nationella enhetsfronten mot Japan
kan bli framgångsrik". Detta begreppets, bedömningens
och slutledningens skede är det viktigare skedet i hela den process
varigenom kunskap vinnes om ett ting; det är den rationella kunskapens
skede. Vetandets verkliga uppgift är att genom förnimmelse
nå fram till tanke, att steg för steg nå fram till
insikt i de objektiva tingens inre motsättningar, deras lagar och
de inre förhållandena mellan en process och en annan, det
vill säga att nå fram till logisk kunskap. Jag upprepar,
logisk kunskap skiljer sig från förnimmande kunskap därigenom
att den förnimmande kunskapen hänför sig till tingens
skilda sidor, företeelser och yttre förhållanden, medan
den logiska kunskapen tar ett stort steg framåt för att fatta
tingens helhet, deras väsen och inre förhållanden samt
blottar de inre motsättningarna i omvärlden. Därför
är logisk kunskap i stånd att fatta omvärldens utveckling
i dess helhet, i de inre förhållandena mellan alla dess sidor.
Denna dialektisk-materialistiska teori om kunskapens
utvecklingsprocess, som baserar sig på praktiken och går
från ytan till djupet, utarbetades aldrig av någon innan
marxismen uppstod. Den marxistiska materialismen löste för
första gången problemet rätt och utpekade både
materialistiskt och dialektiskt vetandets djupnande rörelse, den
rörelse genom vilken människan i samhället under sin
komplicerade och ständigt återkommande praktik i produktion
och klasskamp går framåt från sinnlig kunskap till
logisk kunskap. Lenin sade: "Materiens abstraktion, en
naturlags abstraktion, värdets abstraktion osv,
med ett ord alla vetenskapliga (riktiga, som kan tas på
allvar, inte absurda) abstraktioner återspeglar naturen djupare,
sannare och fullständigare".[4]
Marxismen-leninismen anser, att vart och ett av de två skedena
i kunskapsprocessen har sina egna kännetecken, varvid kunskapen
manifesterar sig såsom sinnlig i det lägre skedet och logisk
i det högre, men att bägge är skeden i en sammanhängande
kunskapsprocess. Det sinnliga och det rationella är kvalitativt
olika, men är inte skilda åt, de förenas på praktikens
grund. Vår praktik visar att det som uppfattas inte med ens kan
förstås och att endast det som förståtts kan uppfattas
djupare. Förnimmelsen löser endast företeelsens problem;
teorin allena kan lösa problemet om väsendet. Lösandet
av bägge dessa problem kan inte i minsta mån skiljas från
praktiken. Vem som helst som vill ha kunskap om ett ting har inget annat
sätt att skaffa den än genom att träda i kontakt med
det, dvs genom att leva (praktisera) i dess närhet. I det feodala
samhället var det omöjligt att i förväg känna
det kapitalistiska samhällets lagar, ty kapitalismen hade ännu
inte uppstått, all dithörande praktik saknades. Marxismen
kunde bli produkten endast av det kapitalistiska samhället. Under
laissez-faire-kapitalismens tidevarv kunde Marx inte i förväg
konkret känna vissa lagar, som är säregna för imperialismens
tidevarv, ty imperialismen, kapitalismens sista stadium, hade ännu
inte framträtt och den dithörande praktiken saknades; endast
Lenin och Stalin kunde ta itu med denna uppgift. Skälet till att
Marx, Engels, Lenin och Stalin kunde utarbeta sina teorier var, bortsett
från deras genialitet, huvudsakligen att de personligen deltog
i sin tids klasskamp och vetenskapliga experimenterande; utan denna
förutsättning skulle inget geni ha lyckats. Ordstävet
"den lärde känner hela världens angelägenheter
fastän han aldrig går utanför sin port" var bara
tomt prat i gamla tider när teknologin var outvecklad. Även
om detta ordstäv kan gälla i nuvarande tid av utvecklad teknologi,
är det de människor som sysslar med praktiken över hela
vida världen som har verklig personlig kunskap. Och det är
först sedan dessa människor genom sin praktik kommer att "veta"
och sedan deras kunskap via det skrivna ordet och tekniska media nått
"den lärde" som han indirekt "känner hela världens
angelägenheter". Om ni vill ha direkt kännedom om ett
visst ting eller en viss klass av ting, måste ni personligen deltaga
i den praktiska kampen för att förändra verkligheten,
för att förändra detta ting eller denna klass av ting,
ty endast på detta sätt kan ni komma i kontakt med dem som
företeelser; endast genom personligt deltagande i den praktiska
kampen för att förändra verkligheten kan ni blottlägga
detta tings eller denna klass' av ting väsen och förstå
dem. Detta är den väg till kunskap som varje människa
faktiskt går, ehuru vissa människor, som medvetet förvränger
saker, påstår motsatsen. Den löjligaste varelsen i
världen är "allvetaren", som plockar upp en smula
kunskap genom hörsägen och proklamerar sig såsom "världens
främste auktoritet", vilket visar endast att han icke tagit
ett riktigt mått på sig själv. Kunskap är en fråga
om vetenskap, inte minsta grand av oärlighet eller högmod
är tillåtet. Vad som krävs är avgjort raka motsatsen
- ärlighet och blygsamhet. Om ni vill förvärva kunskap,
måste ni deltaga i praktiken för att förändra verkligheten.
Om ni vill veta hur ett päron smakar, måste ni förändra
päronet genom att själv äta det. Om ni vill lära
känna atomens struktur och egenskaper, måste ni utföra
fysiska och kemiska experiment för att förändra atomens
tillstånd. Om ni vill lära känna revolutionens teori
och metoder, måste ni deltaga i revolution. All äkta kunskaps
ursprung är direkt erfarenhet. Men man kan inte ha direkt erfarenhet
av allting; faktum är att det mesta av vår kunskap kommer
ur indirekt erfarenhet, till exempel all kunskap om gångna tider
och främmande länder. För våra förfäder
eller för utlänningar var - eller är - denna kunskap
en fråga om direkt erfarenhet, och denna kunskap är tillförlitlig
om, under förloppet av deras direkta erfarenhet, "den vetenskapliga
abstraktionens" krav, om vilka Lenin talade, blev eller blir uppfyllda
och den objektiva verkligheten vetenskapligt återspeglad. Varom
inte är den inte tillförlitlig. Följaktligen består
en människas kunskap endast av två delar, den som kommer
ur direkt erfarenhet och den som kommer ur indirekt erfarenhet. Dessutom
är det, som för mig utgör indirekt erfarenhet, direkt
erfarenhet för andra människor. Kunskap av alla slag är
följaktligen, såsom helhet betraktad, oskiljaktig från
direkt erfarenhet. All kunskap har sitt ursprung i förnimmelse
av den objektiva yttre världen genom människans fysiska sinnesorgan.
Den som förnekar denna förnimmelse, förnekar den direkta
erfarenheten, eller förnekar personligt deltagande i den praktik
som förändrar verkligheten, är ingen materialist. Därför
är "allvetaren" löjlig. Ett gammalt kinesiskt ordstäv
säger: "Hur kan du fånga tigerungar utan att ge dig
in i tigerns håla?" Detta ordstäv passar ifråga
om såväl människans praktik som kunskapsteorin. Det
kan inte finnas en från praktiken avskild kunskap.
För att klargöra den dialektisk-materialistiska
kunskapsprocess, vilken försiggår på basis av praktiken
som förändrar verkligheten - för att klargöra hur
vetandet gradvis utvecklas till att bli allt djupare - ges här
ytterligare några exempel.
Under den första perioden av proletariatets praktik,
maskinkrossandets och den spontana kampens period, befann sig dess kunskap
om det kapitalistiska samhället endast i vetandets förnimmande
skede; det kände endast en del av de kapitalistiska företeelsernas
sidor och yttre förhållanden under kapitalismen. Proletariatet
var då ännu en "klass i sig". Men när proletariatet
nådde det andra skedet i sin praktik, de medvetna och organiserade
ekonomiska och politiska stridernas skede, var det i stånd att
fatta det kapitalistiska samhällets väsen, exploateringsförhållandena
mellan samhällsklasserna och sin egen historiska uppgift. Och det
var i stånd till detta till följd av sin egen praktik och
till följd av sin erfarenhet av långvarig kamp, vilken Marx
och Engels vetenskapligt sammanfattade i hela dess mångfald för
att skapa den marxistiska teorin för proletariatets fostran. Det
var då som proletariatet blev en "klass för sig".
På samma sätt förhåller det sig
med det kinesiska folkets kunskap om imperialismen. Det första
skedet var präglat av ytlig, sinnlig kunskap, vilket framgår
av de förvirrade utlänningsfientliga strider, som fördes
av sådana rörelser som Taipings himmelska kungarike,[5]
Yi Ho Tuanrörelsen[6]
och andra. Det var först under det andra skedet som det kinesiska
folket nådde den rationella kunskapens skede, såg imperialismens
inre och yttre motsättningar och såg det väsentliga
faktum att imperialismen slutit förbund med Kinas comprador- och
feodalklasser för att förtrycka och exploatera de stora massorna
av det kinesiska folket. Denna kunskap daterar sig ungefär från
tiden för Fjärdemajrörelsen år 1919.[7]
Låt oss nu betrakta kriget. Om de som leder
ett krig saknar erfarenhet av krig, kommer de i det inledande skedet
inte att förstå de invecklade lagar som gäller för
ledningen av ett visst bestämt krig (ett sådant som vårt
agrarrevolutionära krig[8]
under senaste decenniet). Under det inledande skedet kommer de bara
att få uppleva en mängd strider och dessutom lida många
nederlag. Men dessa erfarenheter (erfarenheter av vunna slag och särskilt
av förlorade slag) sätter dem i stånd att fatta vad
som är den röda tråden i hela kriget, nämligen
detta speciella krigs lagar, att förstå dess strategi och
taktik och följaktligen också att med tillförsikt leda
kriget. Om i ett sådant ögonblick befälet överlämnas
till en oerfaren person, måste också denne lida ett antal
nederlag (vinna erfarenhet) innan han kan förstå krigets
verkliga lagar.
"Jag är inte säker på att jag
kan sköta det." De orden hör vi ofta när en kamrat
tvekar att ta emot ett uppdrag. Varför är han osäker
på sig själv? Därför att han inte har någon
systematisk insikt i uppdragets innehåll och betingelser, eller
därför att han haft litet eller intet att göra med sådant
arbete och sålunda ingenting vet om de lagar som styr det. Efter
en detaljerad analys av uppdragets natur och betingelser kommer han
att känna sig säkrare på sig själv och villigt
utföra det. Om han ägnar en del tid åt arbetet och vinner
erfarenhet och om han är en människa, som är villig att
undersöka saker utan förutfattad mening och inte en som angriper
problem subjektivt, ensidigt och ytligt, kan han sedan dra slutsatser
om hur han ska utföra arbetet och göra det med friskare mod.
Endast de som är subjektiva, ensidiga och ytliga i sitt sätt
att angripa problem börjar självbelåtet att utdela order
och direktiv i samma ögonblick som de anländer till platsen,
utan att ta hänsyn till betingelserna, utan att betrakta tingen
i deras helhet (deras historia och deras nuvarande tillstånd som
helhet) och utan att tränga in till tingens väsen (deras natur
och de inre förhållandena mellan det ena tinget och det andra).
Sådana människor kan inte undgå att snubbla och falla.
Sålunda ser vi att första steget i kunskapsprocessen
är kontakt med objekten i den yttre världen; detta hör
förnimmelsestadiet till. Andra steget består i att sammanfoga
de uppgifter förnimmelsen förmedlat genom att ordna och rekonstruera
dem; detta hör till begreppsbildningens, bedömningens och
slutledningens stadium. Endast då de av förnimmelsen förmedlade
uppgifterna är mycket rikhaltiga (inte fragmentariska) och står
i överensstämmelse med verkligheten (inte är illusoriska)
kan de tjäna som grundval för utformningen av riktiga uppfattningar
och teorier.
Här måste två viktiga ting framhållas.
Det första, som redan tidigare nämnts men bör upprepas
här, är att rationell kunskap beror av förnummen kunskap.
Den som tror att rationell kunskap inte behöver hämtas ur
sinnlig kunskap är en idealist. I filosofins historia förekommer
den "rationalistiska" skolan som såsom verkligt erkänner
endast förnuftet men inte erfarenheten och som tror att förnuftet
allena är tillförlitligt medan förnummen erfarenhet inte
är tillförlitlig. Denna skolas misstag är att den ställer
saken på huvudet. Det rationella är tillförlitligt just
därför att det har sin källa i sinnesförnimmelserna,
i annat fall skulle det vara som ett vatten utan källa, ett träd
utan rötter, subjektivt, självalstrat och otillförlitligt.
Vad följden i kunskapsprocessen beträffar, kommer den genom
förnimmelserna vunna erfarenheten främst. Vi framhäver
den samhälleliga praktikens betydelse i kunskapsprocessen just
därför att samhällelig praktik allena kan ge upphov till
mänsklig kunskap och få människan att börja förvärva
sinnlig kunskap ur den objektiva värk den. För en människa
som sluter ögonen, stoppar igen öronen och helt avskär
sig från den objektiva världen kan det inte finnas något
sådant som kunskap. Kunskap börjar med erfarenhet - detta
är kunskapsteorins materialism.
Det andra är att kunskap behöver fördjupas,
att kunskapens förnimmande stadium behöver utvecklas till
det rationella stadiet - detta är kunskapsteorins dialektik.[9]
Att tro att kunskapen kan stanna på det lägre, sinnliga stadiet
och att sinnlig kunskap allena är tillförlitlig medan rationell
kunskap inte är det, skulle vara att upprepa "empirismens"
historiska misstag. Denna teori är falsk därför att den
inte förstår att ehuru de genom sinnena varseblivna data
återspeglar vissa sidor av verkligheten i den objektiva världen
(jag talar här inte om den idealistiska empirismen som begränsar
erfarenheten till så kallad introspektion), är dessa data
endast ensidiga och ytliga, återspeglar tingen ofullständigt
och återspeglar inte deras väsen. För att helt återspegla
ett ting i dess helhet, att återspegla dess väsen, att återspegla
dess inneboende lagar, är det nödvändigt att genom tänkande
rekonstruera sinnesförnimmelsernas rikhaltiga data, rensa bort
skräpet och söka fram det väsentliga, avlägsna det
falska och behålla det sanna, att gå från det ena
till det andra och utifrån och in, för att skapa ett system
av uppfattningar och teorier - det är nödvändigt att
ta språnget från sinnlig till rationell kunskap. Dylik rekonstruerad
kunskap är inte tommare eller otillförlitligare. Tvärtom,
det som blivit vetenskapligt rekonstruerat i kunskapsprocessen, på
praktikens grund, återspeglar, såsom Lenin sade, den objektiva
verkligheten djupare, riktigare och fullständigare. I motsats härtill
respekterar vanliga "praktiska människor" erfarenheten
men ringaktar teorin och kan därför inte ha en sammanfattande
syn på en hel objektiv process, saknar en klar inriktning och
ett långsiktigt perspektiv och är till freds med tillfälliga
framgångar och glimtar av sanningen. Om sådana människor
leder en revolution, kommer de att leda den in i en återvändsgränd.
Rationell kunskap är beroende av sinnlig kunskap,
och sinnlig kunskap måste utvecklas till rationell kunskap - detta
är den dialektisk-materialistiska kunskapsteorin. I filosofin förstår
varken "rationalism" eller "empirism" kunskapens
historiska eller dialektiska natur, och ehuru var och en av dessa skolor
återspeglar en sida av sanningen (här syftar jag på
materialistisk, inte på idealistisk rationalism och empirism),
har bägge fel i kunskapsteorin som helhet. Kunskapens dialektisk-materialistiska
rörelse från det varseblivna till det rationella gäller
lika väl för en mindre kunskapsprocess (till exempel, att
känna en enda sak eller uppgift) som för en större (till
exempel, att känna ett helt samhälle eller en revolution).
Men kunskapsprocessen slutar inte här. Om den
dialektisk-materialistiska kunskapsprocessen stannade vid rationell
kunskap, skulle endast halva problemet bli behandlat. Och vad den marxistiska
filosofin angår endast den mindre viktiga halvan. Marxistisk filosofi
anser att det viktigaste problemet är att förstå den
objektiva världens lagar inte blott för att vara i stånd
att förklara den, utan för att aktivt tillämpa kunskapen
om dessa lagar för att förändra världen. Ur marxistisk
synpunkt är teorin viktig, och dess betydelse har till fullo uttryckts
i Lenins ord: "Utan en revolutionär teori kan det inte heller
finnas någon revolutionär rörelse."[10]
Men marxismen framhåller teorins betydelse endast och just därför
att den är vägledning till handling. Om vi har en riktig teori,
men endast pratar om den, stoppar in den i ett fack men inte omsätter
den i praktiken, då har denna teori, hur bra den än må
vara, alls ingen betydelse. Kunskap börjar med praktik, och teoretisk
kunskap förvärvas genom praktik och måste sedan återvända
till praktiken. Kunskapens aktiva funktioner visar sig inte blott i
det aktiva språnget från sinnlig till rationell kunskap
utan - och detta är viktigare - måste yttra sig i språnget
från rationell kunskap till revolutionär praktik. Den kunskap
som förstår världens lagar måste åter inriktas
på praktiken för att förändra världen, måste
på nytt tillämpas i produktionens praktik, i den revolutionära
klasskampens och den revolutionära nationella kampens praktik samt
i det vetenskapliga experimentets praktik. Detta är processen för
att pröva och utveckla teorin, fortsättningen på hela
kunskapsprocessen. Problemet, om huruvida teorin överensstämmer
med den objektiva verkligheten, blir inte och kan inte bli fullständigt
löst i kunskapens ovan nämnda rörelse från det
varseblivna till det rationella. Enda sättet att fullständigt
lösa detta problem är att återföra den rationella
kunskapen till den samhälleliga praktiken, tillämpa teorin
i praktiken och se huruvida den kan uppnå de mål man avsett.
Många av naturvetenskapens teorier anses sanna inte blott därför
att de betraktades såsom sådana när naturvetenskapsmännen
först utformade dem, utan därför att de därefter
bekräftats av den vetenskapliga praktiken. Marxismen-leninismen
anses likaledes vara sann inte blott därför att den ansågs
vara det då den vetenskapligt formulerades av Marx, Engels, Lenin
och Stalin, utan därför att den därefter har bekräftats
i den revolutionära klasskampens och den revolutionära nationella
kampens praktik. Den dialektiska materialismen är allmängiltig
därför att det är omöjligt för någon
att i sin praktik fly ut ur dess sfär. Den mänskliga kunskapens
historia berättar oss att sanningen i många teorier är
ofullständig och att denna ofullständighet avhjälpes
genom att de prövas i praktiken. Många teorier är felaktiga,
och det är genom prövning i praktiken som deras misstag rättas.
Det är därför praktiken är sanningens kriterium
och "Livets och praktikens synpunkt måste vara kunskapsteorins
första och grundläggande synpunkt".[11]
Stalin uttryckte saken väl: "Teorin blir naturligtvis meningslös,
om den ej förknippas med den revolutionära praktiken, likaväl
som också praktiken blir blind, om den ej låter den revolutionära
teorin belysa sin väg."[12]
Är kunskapens rörelse fullbordad, när
vi kommer till denna punkt? Vårt svar är: det är den
och likväl är den inte det. När människor i samhället
kastar sig in i praktiken för att förändra en viss objektiv
process (naturlig eller samhällelig) i ett visst stadium av dess
utveckling, kan de, såsom ett resultat av den objektiva processens
återspegling i deras hjärnor och genom att utöva sin
medvetna dynamiska roll, föra sin kunskap framåt från
det varseblivna till det rationella och skapa idéer, teorier,
planer eller program som i allmänhet svarar mot lagarna för
denna objektiva process. De tillämpar sedan dessa idéer,
teorier, planer eller program i praktiken i samma objektiva process.
Och om de kan förverkliga de mål de tänkt sig att nå,
dvs om de i denna praktiska process kan förvandla eller i det stora
hela förvandla dessa på förhand formulerade idéer,
teorier, planer eller program till fakta, då kan kunskapens rörelse
anses fullbordad vad denna särskilda process beträffar. Tag
som exempel i processen för att förändra naturen genomförandet
av en anläggningsplan, bekräftandet av en vetenskaplig hypotes,
tillverkningen av ett verktyg eller bärgandet av en skörd,
eller i processen för att förändra samhället, segern
i en strejk, seger i ett krig eller uppfyllandet av en skolningsplan.
Allt detta kan betraktas som förverkligande av de mål man
tänkt sig. Men allmänt talat, vare sig det handlar om praktik
för att förändra naturen eller för att förändra
samhället, blir människors ursprungliga idéer, teorier,
planer eller program sällan förverkligade utan några
ändringar. Detta beror på att människor som sysslar
med att förändra verkligheten vanligtvis är underkastade
otaliga begränsningar. De begränsas inte blott av de bestående
vetenskapliga och teknologiska betingelserna, utan också av den
objektiva processens utveckling och den grad i vilken denna process
har blivit uppenbar (den objektiva processens olika sidor och dess väsen
har ännu inte blivit helt klarlagda). I en sådan situation
blir idéerna, teorierna, planerna eller programmen vanligen ändrade
delvis och ibland även helt och hållet, till följd av
att oförutsedda omständigheter upptäcks under praktikens
förlopp. Det vill säga, det händer att de ursprungliga
idéerna, teorierna, planerna eller programmen helt eller delvis
inte motsvarar verkligheten och är helt eller delvis oriktiga.
I många fall måste misslyckandena upprepas många gånger
innan misstag i kunskapen kan korrigeras och överensstämmelse
med lagarna för den objektiva processen uppnås, och följaktligen
innan det subjektiva kan förvandlas till det objektiva eller, med
andra ord, innan de väntade resultaten kan uppnås i praktiken.
Men när den punkten nåtts, hur det än sker, kan den
mänskliga kunskapens rörelse beträffande en viss objektiv
process i ett visst stadium av dess utveckling betraktas som fullbordad.
Vad processens fortgång beträffar är
den mänskliga kunskapens rörelse emellertid icke avslutad.
Varje process, vare sig den försiggår i naturen eller i samhället,
fortskrider och utvecklas till följd av sina inre motsättningar
och kamp, och den mänskliga kunskapens rörelse bör också
fortskrida och utvecklas jämsides med den. Vad sociala rörelser
angår, måste sanna revolutionära ledare inte endast
ha god förmåga att korrigera sina idéer, teorier,
planer eller program, när såsom ovan antytts misstag upptäcks.
De måste också, när en viss objektiv process redan
fortskridit och övergått från ett utvecklingsstadium
till ett annat, ha förmåga att få sig själva och
alla sina medrevolutionärer att skrida vidare och förändras
i sin subjektiva kunskap jämsides med den, det vill säga,
de måste försäkra sig om att de föreslagna nya
revolutionära uppgifterna och nya arbetsprogrammen motsvarar de
nya förändringarna i läget. I en revolutionär period
förändras läget mycket snabbt; om revolutionärernas
kunskap inte snabbt förändras i överensstämmelse
med det förändrade läget, kommer de att vara ur stånd
att leda revolutionen till seger.
Det händer emellertid ofta att tänkandet
släpar efter verkligheten; detta beror på att människans
varseblivning begränsas av otaliga samhälleliga betingelser.
Vi är motståndare till tjurskallar i de revolutionära
leden, vilkas tänkande inte utvecklas med förändrade
objektiva betingelser och historiskt har kommit till uttryck i högeropportunism.
Dessa människor ser inte att motsatsernas kamp redan drivit den
objektiva processen framåt medan deras kunskap stannat på
det gamla stadiet. Detta är karaktäristiskt för alla
tjurskallars tänkande. Deras tänkande är skilt från
samhällelig praktik och de kan inte marschera i spetsen och vägleda
samhällsvagnen; de lunkar efter, klagar att den går för
fort och försöker dra den tillbaka eller vända den i
motsatt riktning.
Vi är också motståndare till "vänster"-frasmakeri.
"Vänster"-männens tänkande löper förbi
ett givet stadium i den objektiva processens utveckling. En del av dem
betraktar sina fantasier som sanningar, medan andra strävar att
i nuet förverkliga ett ideal som kan förverkligas först
i framtiden. De fjärmar sig från folkflertalets aktuella
praktik och från dagens realiteter och visar sig som äventyrare
i sina handlingar.
Idealism och mekanisk materialism, opportunism och
äventyrspolitik kännetecknas allesammans av brytningen mellan
det subjektiva och det objektiva, av kunskapens avskiljande från
praktiken. Den marxist-leninistiska kunskapsteorin, kännetecknad
som den är av vetenskaplig samhällelig praktik, kan inte annat
än beslutsamt bekämpa dessa oriktiga ideologier. Marxisterna
inser att i universums absoluta och allmänna utvecklingsprocess
utvecklingen av varje särskild process är relativ och att
följaktligen människans kunskap, om en särskild process
i ett visst givet utvecklingsstadium, endast är en relativ sanning
i den absoluta sanningens ändlösa flöde. Totalsumman
av oräkneliga relativa sanningar utgör den absoluta sanningen.[13]
Utvecklingen av en objektiv process är fylld av motsättningar
och kamp, och detsamma är fallet med utvecklingen av den mänskliga
kunskapens rörelse. Alla den objektiva världens dialektiska
rörelser kan förr eller senare återspeglas i den mänskliga
kunskapen. I den samhälleliga praktiken är processen av tillblivelse,
utveckling och bortdöende oändlig och så förhåller
det sig också med processen av tillblivelse, utveckling och bortdöende
i den mänskliga kunskapen. Allt eftersom den mänskliga praktiken,
vilken förändrar den objektiva verkligheten i överensstämmelse
med givna idéer, teorier, planer eller program, går längre
och längre framåt blir människans kunskap om den objektiva
verkligheten likaledes djupare och djupare. Förändringsrörelsen
i den objektiva verklighetens värld är utan slut och detsamma
gäller människans kunskap om sanningen genom praktiken. Marxismen-leninismen
har på intet sätt uttömt sanningen men öppnar under
praktikens förlopp oavbrutet vägar till kunskap om sanningen.
Vår slutsats är den konkreta historiska enheten mellan det
subjektiva och det objektiva, mellan teori och praktik, mellan vetande
och handling, och vi är motståndare till alla felaktiga ideologier,
såväl "vänster"- som höger-, vilka avviker
från den konkreta historien.
I nuvarande epok av samhällets utveckling har
historien lagt den ansvarsfulla uppgiften, att riktigt lära känna
och förändra samhället, på proletariatet och dess
parti. Denna process, praktiken för att förändra världen,
som avgörs i överensstämmelse med vetenskaplig kunskap,
har redan nått ett historiskt ögonblick i världen och
i Kina, ett stort ögonblick utan motstycke i mänsklighetens
historia, det ögonblick då mörkret helt bannlyses ur
världen och ur Kina och då världen förändras
till en värld av ljus, en värld av ett slag som aldrig tidigare
funnits. Proletariatets och det revolutionära folkets kamp för
att förändra världen inbegriper verkställandet av
följande uppgifter: att förändra den objektiva världen
och på samma gång deras egen subjektiva värld - att
förändra deras förmåga till kunskap och att förändra
förhållandena mellan den subjektiva och den objektiva världen.
En sådan förändring har redan åstadkommits på
en del av klotet, i Sovjetunionen. Där driver folket denna förändringsprocess
framåt. Folket i Kina och i den övriga världen håller
antingen på att genomgå eller kommer att genomgå en
sådan process. Och den objektiva världen som ska förändras
omfattar också alla förändringens motståndare,
vilka, för att bli förändrade, måste genomgå
en period av tvång innan de kan inträda i den frivilliga,
medvetna förändringens stadium. Världskommunismens epok
kommer att uppnås när hela mänskligheten frivilligt
och medvetet förändrar sig själv och världen.
Upptäck sanningen genom praktik, och bekräfta
och utveckla sanningen, återigen, genom praktik. Utgå från
förnummen kunskap och utveckla den aktivt till rationell kunskap.
Utgå sedan från rationell kunskap och vägled aktivt
den revolutionära praktiken till att förändra både
den subjektiva och den objektiva världen. Praktik, kunskap, återigen
praktik och återigen kunskap. Denna form upprepar sig i oändliga
cykler och med varje cykel stiger praktikens och kunskapens innehåll
till en högre nivå. Detta är den dialektisk-materialistiska
kunskapsteorin i dess helhet, och detta är den dialektisk-materialistiska
teorin om enheten mellan kunskap och handling.
NOTER
[1] Från Lenins anteckningar om
"Idén" i Hegels Logikens vetenskap, bok III,
3:e avsnittet. Se V. I. Lenin: "översikt över Regels
Logikens vetenskap" (september-december 1914), Samlade
verk, ryska uppl., Moskva 1958, band XXXVIII, s. 205.
[2] Se "Marx om Feuerbach"
(våren 1845) i bil. till F. Engels: Ludwig Feuerbach och den
klassiska tyska filosofins slut, s. 80 o.f., samt V. I. Lenin:
Materialism och empiriokriticism (1908, sista halvåret),
Samlade skrifter i urval, band 18-19: I, s. 249-256.
[3] San Kuo Yen Yl (Berättelser
från tre kungadömen) är en berömd kinesisk
historisk roman av Lo Kuan-chung (omkring 1330 - 1400).
[4] Från Lenins anteckningar om
"Subjektiv logik eller läran om begreppet" i Hegels Logikens
vetenskap, bok III, 3:e avsnittet. Se V. I. Lenin: "översikt
över Hegels Logikens vetenskap", Samlade verk,
ryska uppl., Moskva, 1958, band XXXVIII, s. 161.
[5] Taipings himmelska kungarike var
namnet på den revolutionära bonderörelse som i mitten
av 1800-talet uppstod mot Chingdynastins feodala välde och nationella
förtryck. I januari 1851 inledde Hung Hsiu-chuan, Yang Hsiu-ching
och andra ledare ett uppror i byn Chintien i Kueipings härad i
provinsen Kwangsi och proklamerade grundandet av Taipings himmelska
kungarike. Deras bondearmé tågade norrut från Kwangsi
och anföll och intog 1852 provinserna Hunan och Hupeh. År
1853 marscherade den genom Kiangsi och Anhwei och intog Nanking. En
del av styrkorna fortsatte sedan offensiven norrut och trängde
fram till närheten av Tientsin. Taipingarmén försummade
emellertid att skapa fasta basområden på de orter den erövrade.
Dessutom begick dess ledande grupp, sedan den upprättat sin huvudstad
i Nanking, många politiska och militära fel. Därför
var den ur stånd att stå emot de hårda samordnade
angreppen från Chingregeringens och de brittiska, amerikanska
och franska aggressorernas kontrarevolutionära styrkor, och blev
slutligen besegrad 1864.
[6] Yi Ho Tuan-rörelsen var den
antiimperialistiska väpnade kamp som ägde rum i norra Kina
år 1900. Böndernas och hantverkarnas breda massor samt andra
människor deltog i denna rörelse. De kom i förbindelse
med varandra genom religiösa och andra kanaler, organiserade sig
i hemliga sällskap och förde en hjältemodig kamp mot
de åtta imperialistiska makternas - Förenta staternas, Storbritanniens,
Japans, Tysklands, Rysslands, Frankrikes, Italiens och Österrikes
- förenade aggressionsstyrkor. Sedan de förenade aggressionsstyrkorna
intagit Tientsin och Peking slogs rörelsen ned med obeskrivlig
grymhet.
[7] Fjärdemajrörelsen var en
antiimperialistisk och antifeodal revolutionär rörelse som
började den 4 maj 1919. Under första halvåret 1919 möttes
segrarna i första världskriget, dvs Storbritannien, Frankrike,
Förenta staterna, Japan, Italien och andra imperialistiska länder
i Paris för att dela rovet och beslöt att Japan skulle överta
alla de privilegier som Tyskland tidigare åtnjutit i provinsen
Shantung. De studerande i Peking var genom möten och demonstrationer,
som de höll den 4 maj, de första att visa bestämd opposition
häremot. Krigsherreregeringen i norr arresterade över 30 studerande
i ett försök att undertrycka denna opposition. Som protest
gick de studerande i Peking i strejk och ett stort antal studerande
i andra delar av landet följde deras exempel. Den 3 juni började
krigsherreregeringen i norr att arrestera studerande i Peking i massor,
och på två dagar togs omkring ett tusen studerande i förvar.
Detta väckte en ännu större harm i hela landet. Från
och med den 5 juni gick arbetarna i Shanghai och många andra städer
i strejk, och köpmännen på dessa orter stängde
sina affärer. Sålunda växte det som från början
varit en huvudsakligen av intellektuella bestående patriotisk
rörelse snabbt ut till en nationell patriotisk rörelse som
omfattade proletariatet, städernas småbourgeoisi och bourgeoisin.
Jämsides med denna patriotiska rörelse växte den nya
kulturrörelse, som före 4 maj börjat såsom en rörelse
mot feodalismen och för att främja vetenskap och demokrati,
till en stark och kraftfull revolutionär kulturrörelse vars
huvudström var inriktad på att sprida kännedom om marxismen-leninismen.
[8] Det agrarrevolutionära kriget
var den revolutionära kamp som det kinesiska folket under kommunistiska
partiets ledning förde från 1927 till 1937. Dess huvudinnehåll
var att upprätta och utveckla röd politisk makt, sprida agrarrevolutionen
och det väpnade motståndet mot Kuomintangreaktionens välde.
Detta revolutionära krig är också bekant som Andra revolutionära
inbördeskriget.
[9] Se Lenins anteckningar om "Idén"
i Hegels Logikens vetenskap, bok III, 3:e avsnittet, vari han
sade: "För att begripa, måste man börja begripandet,
studerandet empiriskt och höja sig från empiricismen till
det allmängiltiga". (V. I. Lenin: A.a. s. 197.)
[10] V. I. Lenin: "Vad bör
göras?" (hösten 1901-februari 1902), Valda verk,
band I: 1, s. 174.
[11] V. I. Lenin: "Materialism och
empiriokriticism", Samlade skrifter i urval, band 18-19:
I, s. 255.
[12] J. V. Stalin: "Om leninismens
grunder" (april-maj 1924), Leninismens problem, s. 26.
[13] Se V. I. Lenin: "Materialism
och empiriokriticism", a.a. s. 241-249
|
